GRATTIS F-G!

Förra året köpte jag en sjukt stor lyftkran till lillbrossan.
En present som skulle visa sig vara mycket uppskattad. Men som med alla andra leksaker som är ihopsatta på en fabrik efter 1999 är det rent garbish och går sönder förr eller senare. Kranen var givetvis inget undantag utan havererade ett par månder senare.

Ett år senare har han fortfarande inte släppt "kranen som gick i sönder" utan önskade sig en ny när jag ringde och scoutade förra veckan:

- Hej kompis, du fyller ju snart år! Vad önskar du dig för något?
- Lyftkranen! Jag vill ha en likadan lyftkran som den som gick i sönder.
- Okej, men den kanske inte finns kvar i affären längre. Om det visar sig att den är slut, kan du då tänka dig något annat kanske?
- Nä, men asså jag vill ha lyftkranen och sen kan du få välja dom andra sakerna själv. Bara dom är coola!


Givevis fanns det ingen lyftkran kvar på "Leksakshuset" och jag utan något fortskaffningsmedel var rätt jävla körd på att få tag i den här förbannade lyftkranen.. När jag stått inne i affären i nästan 1,5 timme utan att hitta något som skulle matcha förra årets present, börjar någon form av prestationsångest krypa sig på! "Ingen jävla faster ska vara i närheten av det jag, storebror, köper!".

Att klockan är innan frukost och gårdagens utekväll börjar göra sig tillkänna hjälper såklart inte. Frustrationen växer och nu står jag och håller i en stor jälva T-Rex i gummi, som jag försöker intala mig själv är ascool. Det är den inte. Jag provar Hulken-handskar med ljudeffekter. Fattiga. Fingrar lite på några tennsoldater men inser snabbt att jag antagligen kommer bli ihågkommen som världens sämsta presentköpare om jag köper dem.
Frustrationen är nu totalt och döm då till min förvåning när Morsan och Börge från ingenstans trillar in i butiken och inom loppet av tre minuter har de hunnit hälsa på mig, hittat en passande leksak, betalt och med lättsamma steg lämnat affären!

10 minuter senare köper jag en bilbana och ett lasersvärd i ren panikångest och stapplar hem...

Dagen efter vaknar Frans-G och det första han säger till mamma är; "Idag kommer Jonathan och då ska jag få min kran". Förvarningen av besvikelsen kommer på telefon 15 minuter innan jag anmälder till barndomshemmet.

Det tar inte mer än 10 sekunder efter jag ringt på dörren innan Frans vräker upp dörren i äkta Kramer-manér och sliter åt sig påsen med paketer och smått lyriskt skriker "FÅR JAG DEN NU!?". Fyra sekunder och en brutal våldtäckt på ett paket senare var besvikelsen ett faktum. Besvikelsen släpper dock direkt när han ser vad som ligger i högen av det prassliga pappret. Jag tvingas bygga upp bilbanan innan skorna är av och jackan är avhängd.

Tror ni paketet INTE innehöll bilar, utan de fick man köpa extra!?

Frans springer då in på rummet och bilden jag målar upp när han med hjärtat i halsgropen står uppe på sänggaveln och kissar ner på askan från de uppeldade bilderna som en gång i tiden föreställde mig och prydde väggen ovanför hans säng - var i ren 3D.

Istället skuttar han glatt tillbaka med bilen från filmen "Bilar" och två ambulanser och räddar dagen!


Kärlek bror!