Lars

Hade bara hunnit bo ensam i ett par dagar innan Lars fick för sig att flytta in.
Vid första anträffandet ville jag inget annat än se hans fula, halvfeta kropp totalt sönderkrossad mot väggen. Jag hatade verkligen Lars. Han kom från ingenstans och tog sig helt sonika friheten att belägra min etta. Trodde han. Det funkar inte så hos den självutnämda faraon på Timmermansgatan. Det var ganska våldsamt till en början och lägenheten såg inte riktitg ut som den borde. Det var krig. Jag gjorde både det ena och andra som hade fått både Hitler och Mikael Ljungberg (R.I.P) att tappa öronen. Men Lars var inte som den vanliga svenne-Lars du kanske föreställer dig. Lars var en krigare, ett fullblod. Hans överlevnadsinstik och vilja fick mig att inse något jag borde insett direkt. Han ville knappast något ont. Direkt när det sunda förnufter bitchslappa mig i ansiktet så la jag ner stridsyxan och slog ut armarna. Lars läste mitt kroppspråk som om det vore poesi. Allt gick i slowmotion. Vinden från den vida balkongendörren slungade upp de vita och långa gardinerna som dansade för oss. Mitt hjärtslag var nu en symfoniorkester utav ädlaste fioler och trumpeter. Tiden frös. Jag insåg att Lars kommit för att stanna. Förevigt.